Karl-Henrik Heimdahl - klinikchef, uppfödare och avelsexpert

Sin dagliga verksamhet har veterinär Karl-Henrik Heimdahl på ATG-kliniken på Åby travbana. Där är han klinikchef, vilket innebär en ständig kontakt med ridsportens praktiska vardag och med hästfolk från olika delar av Västsverige.

Karl-Henriks engagemang omfattar emellertid mer än så. Han är halvblodsuppfödare och ordförande i den nämnd som ansvarar för avelsvärdering av halvblodshingstar. Detta uppdrag innebär engagemang de övergripande frågorna inom ridhästaveln i vårt land. Karl-Henrik förenar således praktisk erfarenhet med fördjupad teoretisk kunskap. Detta har gjort honom till en uppskattad föreläsare och kursledare – bl a på de avels- och sportseminarier som anordnats i KRAFFT:s regi.


Vi har träffat Karl-Henrik för att be honom belysa några av kärnfrågorna inom hans olika verksamheter. Vi började med att fråga om han i sin veterinära verksamhet enbart sysslade med ridhästar.

- Det har blivit en naturlig koncentration åt det hållet, eftersom några av mina kollegor har intresse och förankring i travet och gärna arbetar inom den sektorn. Själv har jag min förankring inom ridsporten. Över huvud taget har även hästveterinärerna börjat ”nischa” sig i allt högre grad.

- Vad beror det på ?

- Det speglar nog utvecklingen inom ridsportens olika grenar. Hästarna har på senare år blivit bättre och ryttarnas tekniska skicklighet har ökat. Tävlandet har breddats. Detta har medfört en kvalitetshöjning, men också ökade krav. Det krävs fördjupade kunskaper även när det gäller det veterinära - och då är det en fördel att veterinärerna är hemmastadda i den ”träningskultur” där hästarna tillbringar sin vardag. Det underlättar kommunikationen med hästägare och tränare.

- Du säger att hästarna blivit bättre. Vad ligger bakom den utvecklingen ?

- Det har gjorts en rad importer av högklassiga hingstar under de senaste decennierna. Det är t ex svårt att tänka sig svensk hoppsport utan hingstar som Irco Marco, Robin Z och Cortez. Allmänt torde man kunna säga, att svensk halvblodsuppfödning idag har tillgång till ett stort antal ston med högt avelsvärde. Nu består utmaningen i att välja rätt hingstar till dessa ston.

- Du är ordförande i Avelsvärderingsnämnden. Avelsvärderingen kommer sannolikt att omprövas enligt EU:s regelverk. Vad händer om den skulle avskaffas ?

- Jag tror att uppfödare med seriös inriktning även i fortsättningen kommer att uppskatta någon form av detaljerad ”varudeklaration” när de väljer hingst. Därför tror jag att en ingående bedömning av hingstarna kommer att finnas kvar. Jag tror att positiva omdömen på objektiv grund kommer även i fortsättningen kommer att vara ett konkurrensmedel mellan avelshingstarna – även om bedömningen inte är obligatorisk.

- Vilken roll spelar avelsindex enligt BLUP-metoden i svensk avel ?

- BLUP är så nära en objektiv utvärdering vi kan komma, och den har på senare år förfinats till att omfatta ett större antal delbedömningar. På så sätt ger den en allt bättre redovisning av individuella hästars avelsprofil.

- Många tycker att BLUP-index är svårbegripligt…

- Det kan jag ha viss förståelse för, och det är lite av ett problem. Det man inte förstår förkastar man gärna eller förblir ointresserad av. BLUP är emellertid så nära en vetenskaplig utvärdering av avelsvärde man kan komma, och således ett värdefullt instrument vid avelsurvalet.

- Ibland har halvblodsaveln av sportens folk kritiserats för att vara för fokuserad på exteriör vid avelsurvalet. Finns det fog för den kritiken ?

- Exteriören är viktig, och speciellt viktig när prestationskraven är höga. Jag tycker mig ha märkt, att hästägarna blir allt mer medvetna om detta. Bara för cirka tio år sedan kunde man höra framgångsrika tävlingsryttare deklarera åsikten att en bra hopphäst kunde ”se ut hur som helst”. Det är nog väldigt få som skulle hävda detta idag. Idag granskar nog de flesta toppryttare exteriören hos de hästar de väljer att jobba med mycket noga. Man vill inte lägga ner hundratals arbetstimmar på en häst som har ”naturen emot sig” och som havererar halvvägs i tävlingskarriären.

- Så det finns ett direkt samband mellan exteriör och skadefrekvens ?

- Ja, det gör det, och det är lite av ett etiskt krav att hästarna skall ha rätt fysiska förutsättningar för att klara av de påfrestningar vi utsätter dem för.

- Men där har väl även själva uppfödningen stor betydelse…

- Ja, verkligen. Kombinationen av protein, energi och motion är avgörande för hästens muskelsättning och skelettkvalitet.

- Hur då ?

- Det handlar om balans, dvs en jämn och harmonisk tillväxt. En underutfodring av protein hämmar t ex både tillväxttakten och muskelutvecklingen hos en unghäst. När en sådan häst kommer ut på proteinrikt försommarbete eller får en mer proteinrik foderstat börjar den ofta växa kraftigt och språngvis. Tillväxten kommer att ske hektiskt och inte i jämn harmoni. Vi vet också – bl a genom holländska forskningsrapporter – att hästar som utsätts för en kombination av energirikt foder och bristande möjlighet till motion har en relativt hög förekomst av sjukdomen osteochondros. Det är den sjukdom som man i dagligt tal brukar kalla ”lösa benbitar”.

- Finns det något ”standardfel” i utfodringen hos svenska halvblodsuppfödare ?

- Vårt lands uppfödare är idag en kunnig kår och många hästar får en väl genomtänkt foderstat. Skulle jag ändå nämna något, så väljer jag nog att en hel del uppfödare ligger lågt när det gäller tillförseln av protein till unghästarna. Vi har samma klimatmässiga förutsättningar som de större uppfödarna i Tyskland och vi avlar på i stort sett samma blodslinjer. Ändå är det en påtaglig skillnad i utveckling om man t ex jämför tyska och svenska treåringar. Jag vill hävda, att en jämn, balanserad tillförsel av högvärdigt protein ger de tyska hästarna ett försprång.

- Ämnet protein leder till en fråga kring sjukdomen fång. I äldre läroböcker anger man ofta överskott på protein eller utfodring med fel sorts protein som en vanlig orsak. Vad säger du ?

- Forskningen på området har tillfört ny kunskap, men samtidigt på ett sätt ökat förvirringen. Troligen handlar det om flera orsaker, vilka ibland kan samverka. Idag skulle jag inte tvärsäkert vilja hävda att det finns en enda grundorsak till fång. Däremot kan man i den kliniska verksamheten se vissa mönster.

- Vilka då ?

- För det första finns det en stark säsongsmässig variation, där de flesta fallen inträffar under sommarhalvåret. För det andra tycks det finnas en rasmässig disposition. Hästar av raser som under många generationer anpassats genetiskt för att överleva på mycket karga och näringsfattiga beten bör utfodras försiktigt. De är klart överrepresenterade bland våra fångpatienter.

- Har du med utgångspunkt från dina kombinerade erfarenheter som veterinär och uppfödare något gott råd till dina uppfödarkollegor ?

- Var och en som sysslat med uppfödning under längre tid utvecklar ju sina käpphästar. De egna erfarenheterna styr. Jag kanske har svårt att ge ett konkret sammanfattande råd, men jag kan ju tala om vad jag utifrån min egen verksamhet funnit vara viktigast.

- Och det är…

- Att inte sätta exteriör korrekthet i motsatsförhållande till prestation. De båda måste samverka för att resultatet skall bli gott. Visst är det trist att se stor talang och god vilja hos en häst bäras upp av en kropp som med täta mellanrum skadas. Man bör välja rätt individer att avla på, och inte tro att hingst respektive sto kan kompensera varandras brister. En topphäst är en kedja där ingen länk får vara svag.

Publicerad: 2005-04-06 00:00
Senast ändrad: 2009-03-17 10:03

Tillbaka | Skriv ut