SMÖRBLOMMA
Smörblomma är en upprätt – oftast ganska högväxt – flerårig ört med jordstam. Bladen är kala eller håriga med tre till fem flikar. Stjälkbladen är smala och flikiga. Smörblomma blommar från juni till september med ganska stora gula blommor.
Till familjen Ranunculus hör också trolldruva, kabbeleka, smörboll, riddarsporre, stormhatt och sippor – vilka alla anses mer eller mindre giftiga.
FÖREKOMST
Smörblomma är vanlig i hela landet. Den växer på mager och gärna fuktig mark – fuktiga ängar, stränder, hagar, fäbodvallar, öppna skogar och fjällhedar.
GIFT OCH SYMPTOM
Smörblomma och alla andra arter från familjen Ranunculus innehåller glykosiden ranunculin, vilken omvandlas till protoanemonin när växten krossas. Den är som giftigast vid blomning, men det är ovanligt att djur dött efter att ätit den. Det har förekommit dödsfall i England, men i förhållande till växtens förekomst är fall av förgiftning sällsynta.
Växtsaften kan framkalla hudirritationer efter att djuret har legat i smörblommor. Vid ett stort intag kan symptom som kraftig salivering och inflammation i munhålan samt magsmärtor och diarré uppträda. Hästar undviker normalt växten så länge det finns annan föda att tillgå på grund av dess beska smak.
BEKÄMPNINGSSTRATEGI
Glykosiden ranunculin inaktiveras av torkning. Hö innehållande smörblommor är därmed inte giftigt för hästar. Riklig förekomst av smörblommor på betet bör ses som ett tecken på att näringstillståndet i marken är dåligt – så att de bättre betesväxterna missgynnas. Gödsla därför betet, och se till att en god näringsmässig status bevaras.